i trädgärden med Sennor Mendcz, — swarade negren ännu sömnigare än förut. — Så ni gäfrar fram det der, Go mez, — fade Pedro till honom. — Man ffulle tro, att ni ännu ej wore waken. — — Sannerligen, Sennor Pedro, jag är ide heller saker derpå. — — Hwilken lat pojke! — ropade flere på en gång, i det de bullersamt fiorma: de in i ateliern, och en hwar skyndade till sitt staffli. — Lat! — upprepade negren, under det han gick efter dem; — lat? Jag wet inte, hwad dermed menas, mina unga herrar; men det wet jag, attom jag wore berre i stället för slaf, få skulle jag ide göra annat än sofwa; det år ändå af allt, det bästa. — — Wid St. Jago af Compostella, det är förunderligt! ropade Snarez, fom uns der tiden hade öppnat fin färglåda och uttagit paletten, hwilken af eder war den siste i atelieren? — Sofwer du ännu, likasom Gomes,