Norrländska Korrespondenten – 13 oktober 1855, sida 3

sig lika. Troligen hafwa dessa olycksa liga artister, eller hwad jag skall kalla dem, missbrufat wärt förtroende och pra tat tok för wåra stackars flickor, under deras gemensamma länga promenader, fe nu följden af dia obetänkffamhet. Alltid fer du spöken midt på ljusa dagen, min gumma lilla, genmälte var tronen glädtigt. Litet kurtis, intet an: nat, och detta är ju lifa nödwändigt för flickor, fom dagligt bröd. Men om det äfwen wore fom du misstänker, så Gud straffe mig! jag finner det underligt, ty sällan har jag fett ett var mera trefliga, bildade oc) talangfulla unga mån. Jag önskar deras talanger dit pep. parn vwärer, fade frun. Det år juf dessa fom förbryllat de enfaldiaa fMlidorna. Denna ewiga poesi, fång oh mus sik, femte måleri oh botaniserande ha grundlagt hela olyckan och gjort wåra nyss få glada döttrar till suckande fmårmerskor för det sköna, hwilket jag icke will ge twå styfwer för. Du fade ide få, når jag vörjade flå mina krokar kring dig, gumma lilla.