Efter frukosten begaf fig säledes famteliga sällskapet till löfsalen, der foftrars na, fom åter pätagit fina blå koftor, efter mycket prut ändtligen af patronen förmåddes att intaga samma ställning, i hwilken de dagen förut blifwit funna af Sten, som dock war för artig att särdeles länge falla dem beswärlig. Men så mycket eldigare woro dock de blickar han fästade på den sköna slumrerskan, fom hwilade med hufwudet på den runs da armen, och ide funde hindra fig att då och då, förstulet, lyfta på det hwita ögonlocket, hwarwid genast den skönaste rodnad utbredde sig på hennes kind. Under det Sten war sysselsatt med sin målning, hade hans wän, som kunde wara ganska lycklig poet när han någons gång fann det mödan wärdt, upptagit en blyertspenna och hastigt författat ett litet täckt voem öfwer samma händelse, hwilket han smätt förlägen lemnade den yngre systern, då denna erHållit tillåtelse att resa fig ur fin lätsade dwala. Fanns det någonsin en ung flicka, som icke warit swag för poesi, sardeles någ