denna, som här war fallet, beskrifwer bennes egna englalika behag, mildhet, oskuld, etc. ete.2 Hon genomläste derföre, rodnande, magisterns opus och lemnade det sedan, tigande, men med en tacksam blick på honom, till systern, fom gladt utropade: Det må jag fåga! HÅ wi på köpet en poet ibland oss? Lis bara pappa lilla! det är alldeles för grannt, att wi skulle funna taga det åt of. Patronen upplåfte nu det lilla poemet, på samma gäng öfwerflödande af känsla och fint godmodigt skämt, hwilfet allt, tilika med det rena, harmoniska språket, wisade honom att det war författadt af en man med icke wanliga anlag för ffalds stap. För tusan och en till! fade han derefter, glädtigr, det är ju riktigt fors främm:-ande, fom tydan beskärt mig. En målare oc en poet. Båda af prima qwalitk. Jo, jag tackar, jag. Men nu mina nädigaste herrar, när jag hos er med hwarje stund upptäcker nya fullfoms ligheter, ber jag er på det enträgnaste att ni wille flå ned edra bopålar på en