Ad, få wadert! ropade modren och betraktade med moderlig stolthet, fina sköna slumrande älsklingar. uVWJågade jag arhålla, fade Sten, uppmuntrad af fyftrarnag tyfta difall, aft än en gång få skåda er, mina da: mer, endast några ögonblick i samma ställning, för att funna göra några våt telser, hwilkas nödwändighet jag nu infer ? Nej, det sker aldrig! ropade båda med en mun. uTmwärtom. Det skall ske genast efter det wi ätit frukost. Edra gåsungar, tror ni inte att en sådan teckning är mer wärd än ett tjog sådana som ni. War således trygg, herr Klöfwerdahl, de ffa la, min själ! få sofwa få länge er tyfter, det answarar jag för. Men detta är ändå bra barbariskt, fära far, protesterade flickorna. Snid, snack! ni wilja mycket hellre fe edra apfysionogmier ätergifna, än wår artige gäst will måla dem — det wet jag, fom känner er fåfänga. Och derwid blef det.