wacker salong, der ett rikt frukostbord stod uppdukadt. Magistern hade redan infunnit fig och stod inbegripeg i samtal med de bida systrarna, hwilfa gladt och wånligt belfade Sten godmorgon. De syntes honom nu, om möjligt, ännu ffönare än under gårdagen, troligen emevan de utbytt de blå koftorna mot lätta morgonklädningar, fom tydligen förråd. de behugen af deras yppiga wäåxt. Uns der det han sedan ursäktade sitt dröjsdmål hos wärdinnan, ropade patronen, försigtigt framtagande teckningen, hwars baksida han wände uppåt: ad, om ni wisste ywad jag har fått! ad, om ni wisste det! . oo. . Psymwad då, lilla gubbe? hwad då föra pappa ? frågade damerna i chorus. Sig, känner ni igen de här lata fjufofwerjforna ? fade patronen oc wände om bladet. AD hwiskade flickorna, högt rod: nande, utan att dock wända ögonen från den wackra tackningen. Men är icke detta odeffedligt? fade den åore med en blick på Sten, fom dock ingalunda war förebrående.