flaskor fyllda, och hade gerna fått tredubbelt få mydet om jag welat, af den gamla rifa enfes-friherrinnan, hos hwil fen wi i natt hade qwarter. Nf henne? omöjligt! Hon fatt ju der få styf och stel, fom en mumie, i i fin fior ra ländstol, od jag fruktar nästan att hon ansäg oss för ett par landstrykare. Jag fännev ide specielt hennes tans far angående dig, men det wet jag, att, medan du war ute och botaniserade i Dag morse, förwärfwade jag mig gum mans bemwågenbhet derigenom att jag frå: de mig wäl hos hennes gamla tandlösa, enögda och halta mops, af hwilken jag i hast ritade ett vorträtt, fom jag fint te henne. Nu skulle du fett Huru röj: voarättifan vå gummang pergamentd. läppar i Haft förmandlades till jodersirap. Med teckaingen i hand och glasögonen på näsan betraktade hon oafs wändt fin klumpige afgud, ideligen ut ropande: darmant! werkligen charmant! Lilla Mille lifslefwande! Ni har mycken talang ... herr, ... hur war det ni hette? Klöfwerdahl, så war det, ni är