Norrländska Korrespondenten – 12 september 1855, sida 3

fullborda fin wackra slutönskan, war hona redan ur rummet. — Men owad i all werlden skall jag nu taga mig till? — war den fråga, som den stackars qwinnan ställde till sig sjelf, då hon lemnade skräddarens bus. Då hon hemkom, sade hon för ingen, huru hennes wandring hade aflupit, ty här fanns ju ingen, som hon kunde meddela fina bekymmer med den ringaste utsigt att få ett enda tröstens ord. Mekaniskt frambar hon bordet och satte derpå de sista födoämnen, som hon hade qwar. Litei bröd och något kallt fött war hennes hela förråd. Just då man skulle sätta sig till bords, klappade någon på dörren; hustrun gick genast ästad för att öppna och fråga, hwad den främmande wille. ooo Bor en herr Jarvis här, — frås gades med hög röft. — Ja, — war swaret. — Här är ett fat mjöl och några speceri waror, fom tillböra honom. Kanske madamen will wara så god och taga emot det? — (Forts.)