dela henne den goda tidning, som då redan swäfwade på hans läppar. Efter en kort wandring kom hon till en skräddarewerkstad, hwarest färdiga manskläder woro uthängda till salu. Här git hon in och öfwerlemnade byrorna til en bakom diffen stående man. Denne tog emot dem oc pröfwade med en allwarsam min arbetet på det nogaste. — Åy ja, vått bra, bra nog, — fade han ändteligen, i det han kastade byrorna år sidan och genast äterwände till fin förra sysselsättning nemligen att tillskära en rock. Den arma qwinnan dröjde ett ögonblid, i det hon fruktade att frambära sin bön. Men nöden twang henne att bee segra denna owilja och till den ändan sade hon: — Herr Willets, skulle Ni ej wara så god och betala mig för detta plagg i afton? — — Nej, det går alls ide an. Jag har redan om mändag morgon så stora utgifter, att jag alls icke wet, hwar jag skall taga penningar dertill, och jag kan