Norrländska Korrespondenten – 8 september 1855, sida 3

nm::::: RIE IR RER RR RR h D och hur mycket hennes bröst än wärkte. Ofriwilligt undslapp henne derwid en djup suck, hwilken blef hörd af hennes man och gick honom djupt till hjertat. Han wisste, huru swag hennes helsa war oh huru mycket det ständiga arbetet ut. tömde hennes krafter. — Du bör ej sy mer i afton, Anna, — sade han till henne; — du fer få medtagen ut, hwila dig nu en gång riftigt till gagns. — Den tilltalade swarade intet, ej heder såg hon upp. Men uti hennes mans röst tycktes henne dock ligga något, fom wäckte hennes känsla och drog hennes bjerta till honom. Dock wägade hon ej ännu tala, ej heller låta sitt öga möta hand; hon wille ide säga honom något hårdt förebrående ord; men likaså obenägen war hon också att tala något wänligt med honom, ty hon fände fig ej wånligt stämd emot honom och wisste dessutom af gammal erfarenhet ,att wäns liga ord och skenbar munterhet blott än: nu mera stärkte honom sitt däliga Ief: werne: hon fortfor alltså att sy utan