läst från bordet, tog han fin hatt, kysste sitt yngsta barn såsom det enda wäsen, fom numera syntes bekymra fig om hos nom, och ilade derpå ur huset. Då dör: ren tillslöt sig bakom honom, utstötte hustrun en djup suck, derpå steg äfwen hon upp och afdukade mekaniskt bordet. Om huru mycken förswunnen kärlek, om huru många swikna förhoppningar uppe lyfte ide denna enda djupa sucken! Jarvis gid åter till sitt arbete och be: bref det hela eftermiddagen med oafwänd flit. Så ofta begäret efter någon fart dryck hos honom uppstod, stilladc han sin törst genom en duktig klunk watten och på detta sätt höll han sig så fri frän frestelse som möjligt. Om aftonen återwände han bem: wid qwällsmaten herrskade i den lilla familjen samma tryäande obehagliga tyftnad fom wid middagen. Maten war yjiterst tarflig; ty oaktadt fina oförtrutna ansträngningar kunde Anna Jarvis endast förtjena obetydligt. Sedan barnen blifwit bragta i sängen, fatte hon fig åter till fin söm för att arbeta äfwen den öfriga des len af qwällen, hur trött hon än war