Norrländska Korrespondenten – 15 augusti 1855, sida 3

— ty den wärda läsarinnan må ihåg: komma, att i detta Guds hus tänker man ej på det ewigt minneswärda ordet: uden fig upphöjer, skall wara förnedrad, — alltså dernere längst bort i rangbäns karne spordes mång underlig hwiskning. — må du min Gud och Skapare! utropade en liten näpen mamsell, degåfwad med bruna friande ögon, — ad du min Gud och Skapare! der är aldeig möjligt! Men det war både möjligt och werkligt. Cantorn, fom stod bakom vreften, han litade nog på lysningssedeln, den han framlemnat. Allmän war emellertid uppståndelsen derborta i de sista bänfarne. Det hi skades, det undrades och af ren otålig het wille en del af församlingen ej mäns ta med att fmålla igen bänfdörrarne till dess kantorn sjöng sista wersen. Smäls larne började redan innan presten gått ner, ty det gällde ju att få wara den förste i staden med den wigtiga nyheten. Samma dag vä afton war grutulationsgille hos det blifwande äkta Paret.