Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1855, sida 3

Menniskornas fader hörde hand öns stan, och fade til honom: du har faftat ditt öga på en gestalt, fom ide är skapad för vig; emellertid, för att underwisa dig om din willfarelfe, få ware dig din önskan bewiljad. Han utsade förwanlingens ord, och Lilis framstod i menfflighetens lemmar. Glad wandrade Adam emot henne, men hastigt insåg han fin willfarelfe, ty den sköna Lilis war stolt och undan drog fig hans omfamning. IÄr jag, fade hon, af ditt ursprung? Af bimmer lens luft wardt jag bildad, och icke af den läga jorden. Årtusenden äro mitt lif; andras styrka är min kraft, oh wäl lukter min himmelska spis. Jag will ide med dig föröka stoftets barn, ditt läga flägte. Hon flög fin kos och wille ide wända åter till fin man. Gud fade: det är icke godt att mannen blifwer allena; jag will gifwa honom en mafa, den fig med honom förenar. Då föll öfwer Adam en djup sömn, och en förebädande dröm wisade honom den npa bilden. Ur hans sida uppsteg den