Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1855, sida 4

na kyrkan lösslets från och småningom gick den likwål i allmänhet djupare, och syntes hos en hwar efterlemna ett gladt och helsosamt intryck. Utom Landskapets prester hade från Gestrikland infunnit sig hr prosten Hådell från Ockelbo, hr kyrkoherden Gavell samt från Hernösands stift hrr v. pastorer Brandell, Ruth, Näslund och S. M. adjunkten Frendin. Dessa främlingars besök war isynnerhet kärt för de wärdefulla upplysningar de meddelas de från aflägsna och olika werfningse kretsar. Hr kyrkoherden Ekelundh, fom utgifwit discussionsämnena, inledde öfwerläggningen af hwarje fråga genom att när mare bestämma def anledning och fyfte. Wid beswarandet af första frågan om baptismens farlighet, skildrade hr pastor Näslund baptrftsmisfionårernad upptrå dande i Hernösands stift, hänwisande till en af honom insänd artikel i tidningen Wäktaren, den han nu meddelade i af: tryck. Hr prosten Hådell apostroferade Evangeliska alliansen för dess bapiistiska emissarie, efter hwars uppträdande inom hans församling en häftig böjelse till af söndring yppat sig, hwilken underblåstes af de baptistskrifter fom samtidigt med br Möllerswårds uppträdande börjat ute prånglas. En och annan wille urskulda så wäl alliansen fom hr Möllerswärd. Men omöjligheten att på en gång wara Lutheran oc) Baptist syntes andra på taglig, enär baptismen owilkorligen för utsätter ide blott afwikelse i dopfrågan, utan en fullkomligt motsatt uppfattning af sjelfwa trosgrunden. Andra baptiftmissionärer hade äfwen genomströfwat Helsingland, men utan framgång. ns daft i Bollnäs och Bergfjö pastorater Has de willfarelsen slagit rot, men på det fed nare stållet likwäl utan allt hopp om frame gång. För den församlade menighetens räfning genomgick hr kyrkoherden Lund qwist de förnämsta bibelftållen, hwarmed en hwar egde att skydda fig mot baptiftiffa förwillelser. Wid andra frågan om doplärans bes handling inom församlingen erinrade ord: föranden huru confirmation i forndrifts undanskymde dopet. Rationalismen och papismen woro i denna punkt lika Hwarandra. Conferensen war öfwertvgad att doplärans tillbakasättande war en följd af ett omedwetet bemödande om lärans klarhet på bekostnad af def skriftenliga djup. Or Comminister Wadman erinra de huru nödigt det wore till afstyrande få wäl of denna fom andra willfarelfer, att presten mera bemödar fig att efter Pauli förefyn wara hwarjom och enom allt än fom wanliga praxis warit inom wår kyrka. Wid tredje frågan om Communionförhören woro en del övertygade att de med bästa nytta skedde uppffrifningsdagen, emedan anwisning till sjelfpröfning komme för sent sjelfwa skriftermålsdagen. Då uppropet af Nattwardsgästerna def utom borttoge en dryg del af ffriftetimman och återstoden skulle delas mellan förhöret och skriftetalet, få blefwe intet be wändt hwarlen med förhör eller skriftetal. Derwid upplystes att inga upprop af Communicanterna förekommo i Hernö sands stift ej heller i Stockholm och åts skilliga andra städer. De woro ej af lagen föreskrifna och lemnade knapt den å syftade såkerheten för anteckningen i fyr: koboken, enär de bedrägliga anmoda ans dra att swara ja för fig ehuru de ute blifwa. Conferensen förklarade enhälligt att de woro högst störande och vpasfande för en få helig handling, fom ffriftermålet. J sammanhang härmed wille nå gra i stället för skriftetalet hafwa commu nionförhöret ide fåfom någon examen eller inquisition, utan fåfom ett förtroligt fam tal, emedan skriftetalets högtidliga form ej medgåfwe den förtrolighet, den tillämps ning genom erempel, den enkelhet och tydlighet i föredraget, fom erfordrades för att rätt lifligt uppfordra communicanten ill sjelfpröfning. Skriftetalet blef DÅ ej annat än en fort inledning till aftögnins