Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1855, sida 2

AV oo —WKh— — —— — O! gudomligt! den sitter, som om den wore gjuten efter hufwudet. — Madam ni är galen och wet ej hwar ni har hufwudet. —Arthur!? — Jag tål ej att ni stjelper denna grön: sakskorg på ert hufwud. Gatpojkarne skola göra spectakel af er. — Det är mig likgiltigt. — Jag kommer aldrig att göra er sällskap i den der kostymen. — Det står er fritt att följa er egen wilja. — Jaså, min fru. Godt! Mjukaste tje nare! Arthur gick förtretad in på ett Caffke. En halftimma sednare tittade han ut genom fenstret. Ett koppel gatpojkar förföljde hånskrattande ett fruntimmer. Han drog upv lorgnetten; det war hans hustru på hwars hufwud den mycket oms twistade gräsgröna batten tronade. Klockan är åtta på aftonen. Jngen menniska hemma. Frun löper ännu tring Wiens gator; ja gar igenom Pratern, tittar in uti Volks garten, hwilar sig några ögonblick Wasserglacisen och firar