Du Swenska odalsmannarstam, An är ditt werk ej slut. Med forntids kraft du bryte fram J skog och mark, i röf och dam: Då widgas utan blod och krut Din hembygds gränser ut. Då skall en gång wårt fosterland Wälsiana fädrens id. i Och Rundtomkring mår fria strand fall spira upp i solens brand En herrlig skörd för ewig tid Af dygd och ljus och frid. Anmärkningar wid fförslag till Kyrkohandbok, sådant det fö rekommer i N:o 2 af Preftestandets pastoralafdelnings betänkande wid sista Riksdag öfwer ett af Committerade uppgjordt förslag. (Forts. fr. föreg. N:r.) Pag. 1. Ottesangen. Här förekomma twenne omständliga noter, så lydande Då här och i det följande föreskrifwes att psalm skall afsiungas, år denna före strift få att förstä, att efter predikaniens bepröfwande, en eller flera psalmwerser funna afjjungas i stållet för en hel pfalm. — — — Der omständigheterna dertill föranleda, funna, med wederbörande Con sistorii tillstånd, i Söndags-Ottefänger kapitelförklaringar hållas i st. för fate chismi predikningar. — Innehållet af förra noten hade ju kunnat med blott nägra ord inflyta i conterten? J sednare fallet likaså, hwarigenom det åtminstone blifwit onödigt att korrespondera med Consistorium, der olika tankar om bhithö rande omständigheter få lätt funna före finnas och göra fig gällande. Dessutom lärer ifrågasatta variation på mer ån ett ställe redan ega rum, och der men alle mån belåtenhet. i Pag. 2. Högmässogudstjensten. I Guds Fadrens, Sonens och den helige Ändes namn. Amen. — Ref. lemmar derhån, hwilken wigt ligger eller bör låg gas på appositionsformen: fadrens. for nens etc. i stället för det wanliga: fa ders och fond. Att det ide borde eler kunde heta: audans, dettill war wål det föregående adjektivet orsaken? Men or bet amen, hwilfet man är få wan att höra såsom clausul eller bekräftelse vå en föregående längre eller kortare framftållning, tyckes komma för bittida, så wida dermed ju ide menas en försåkran, ett ja, ja, det är wisserligen sannt, att man börjat i nämnde namn? Omedelbart då amen följer: Wår hjelp får i Herrans namn, den himmel och jord gjort hafiwer och genast derpå: Inför Herran äro wi nu församlade att hålla wår Gudstjenst. — Hår tyckes man ju hafwa bordt på något fått tills tala eller erinra de församlade, liksom for dom, då man ide slog an med underrättelsen att man war famlad, utan bar före man war samlad, sålunda: Käre wänner, bröder och fyftrar! .. : Ef: ter wi församlade äre till att hålla wår Gudstjenft etc. Ack, hwad denna introitus war intim, populär och wacker! För Ref. är den en gammal befant. Hwarföre återtog man ide denna ingress hel och hållen? Den talar ide allenast högt för fia sjelf; utan den har oc haft goda förespråkare. Ute trycket: wär Gudstjenst kunde gifva ans ednina till partiskhet. Men wår fan ju