Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1855, sida 3

fnappar! Så elegant och modern min Arthur är; men jag, min stackare, jag stall ännu, Gud wet hur länge, släpa mig fram med min gamla, urblekta, oc täcka, tillbucklade, gammalmodiga hatt! — Du bör nyttja den, om ej för annat, ätminstone för hans mänga egenskapers skull. — Fy Arthur! att skämta så elakt; tycker du att det passar sig, att din hustru fommer fom en gammal antik på promenaden, då du är den elegantaste ibland karlarner Nej, älskwärdaste af alla mas far, du skall ej hafwa hjerta till att förneka hwad din Henriette ber dig om! — Men min gumma tifla, tjugufyra gyllen conventionsmynt, . .— Är en spottstyfwer för dig. — Nej, det är mycket pengar, det. — Skulle din hustru inte mer wara wärd än sattiga tjuge gyllen? — Du är min största klenod. — Således köper du mig en hatt? in: te sant? — Gud! Hwad du plågar mig! — Ja ja! jag fer nog att du ger efter. — Nå få må gå då! men vä ett mill: for. —