Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1855, sida 2

wingar på ryggen, swingade sig upp pä wäggbånken, mot fenstret och åter ned till barnets täcke, klingade wid hwarje rörelse lik tonerna från eolsharpan. Förskräckt af barnets skri wille modern fe huru det war, och gick till dörren. Der säg oc hörde hon allt: den underlige hästens springande och klingande, och sitt glada, skrikande barn. Och en rosig sty bredde fig ut öfwer rummet, geftaltande fig till ett skimrande, leende barn, fom lekte med modrens barn. Full af from bäfwan sjönk denna ned på fina knän, att tillbedja det fremmande barnet, fom fom ned på den rofiga ffyn och lekte med hennes barn. Det war Iefusbar: net. Högt bad modern: O Jesusbarn, Jesusbarn, hjerta och allt Will jag dig gladelig gifwa. O Jesusbarn, Jesusbarn, hjertat och allt, Om wi bäda twå blott få lefwa! Det skymde redan på, men leende och lekande smeka de båda barnen hwarandra, kyssa och klappa hwarandra, och swäfwa nu, bäda strälande, på hästens rygg mot fenstret, som högtidligt öppnar sig, och ut genom detsamma. Förwirrad och plägad af stiljsmåssans smärta skyn.