Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1855, sida 2

dar modern till fenstret för att stänga det och bindra barnets flygt; men det är redan för sent och hon sårar barnets häl med den jernbeslagna kanten af fenstret. Wid det heliga tåget till himmelen, lidande af denna jordiska smärta, erinrades bars net, liksom i en dunkel dröm, om mos dern och jorden, och wille ej skiljas från fenstret, wid hwilket modern klagade och gret. Länge swäfwade det för modrens ögon, böjande fig allt mer och mer firår lande jemte Jesusbarnet och häften, tills en wanmakt slöt den sörjande modrens ögon. — Sedan den dagen börde mos dern wid fensterspringan sitt förswunna barns sakta klagan. Derföre satt hon också dagligen wid fensterspringan, 1y6nade och gret, tills de sakta flagotonere na förklingade. Ännu jemt har man hört denna sakta klagan wid fenfterfprinsgan, såsom en erinran och uppmaning till mödrar, att ej genom för stor jmär: ta förswåra fina barns död. Öch detta kallas Windens klagan. —1 —