0—Xv2klktltt vå marken wid den uppspirande siden och hörde lärkorna sjunga, då började åter ett nytt Hf att gro i bang förut få förtorkade bröt. Då han fom tillba: fa till gården, fom hans lilla wän ho: nom i möte, springande od) jublande; ban räckte armen emot honom, men han blef på en gång blef och modfäld. Ty bans gamle kamrat siod för honom med ett underligt smil på sitt skumma anfigte och räckte bonom handen od) yttrade: 7Se bara på! hår gifwer du dig utför hederlig farl, fan jag finna — nå det war ju skönt — jag rikligt längtade efter dig. Öå vort tu olydliga menniska, hwiskade han; gå och låt mig wara i fred. He, ha, ide få häftigt, swarade den andre 7jag bar berättat gåtdeng folk hwad du är för en karl — tror du att jag will mista en få rask famrat. J det samma fom husbonden, och dä denne säg gossen på hans arm, ryckte han barnet hastigt bort, oaktadt dep tår rar och skrik, och befalte honom med Hårda ord att packa fig bort. Hans