Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1855, sida 2

nom att Christusbilden öfwer altaret säg få underligt vå horom. Då de omsider fommo ut igen, då andades ban flåttar re, och då de satte fig på en lifsten för att undersöfa bytet, tog han det fom kamraten lemnade Honom. De gräfde ned det i jorden och skiljdes ät. Men de stora silfwerkärlen kunde han icke för. sälja, utan led nöd; han gick fran hus till hus och tiggde. Då stal han åter. Sedan den natten tyckte han sig hafwa brutit med hela werlden; ja, med Gud sjelf, dan kände att tidigt eller sent war han åt lagens straff hemfallen. Nu blef hans kamrat gripen och tillstod allt. Begge följdes de åt i fängelset. Han hade icke ännu alldeles förlorat hoppet. Han straffades för sitt stora brott; han fom få wild och rå från lar gens bränmärfande fängelse, men han hade föresatt fig att wilja arbeta. Han gick långt in i landet och sökte arbete. Det war wid höften. Gud hade mål: signat jorden och man hade ide armar nog till att bära wälsignelsen i hus; man frågade ide hwarifrän han fom; man tog honom i arbete. Det war något i denna werksamhet, i detta glada motta: