Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1855, sida 3

då wi wåra segel sränna till en färd på lifwets slätt. Ty på hafwets wåg är fröjden, år en sjömans hem — och der — endast der — han hinner höjden ef den lycka han begår; oc når klufna wågor skölja öfwer bog och want och stag fullt wi brassa då och följa winden genom natt och dag. Men när wilda stormar härja och orkanen rusar på lugnt wi wåra segel berga och för tyg och tacketl gå — stormen lägger snart sig åter himlen klarnar opp igen och en laber kultje låter wåra segel swälla än. Ut på hafwets wida yta wil jag följa windens flogt — fruktar ej när stormar ryta etter wågen wräker högt — ty mitt lif förtror jag Herran Han kan nåpsa storm och wåg Han mig följer när och fjerran på min lefnads härnadståg. — — — —