Norrländska Korrespondenten – 30 maj 1855, sida 3

att borttaga den lilla säferhet, fom bref Msändarne nu ega för sina brefs riftiga framkommande derigenom, att avreåfanternas namn uppföras på kartorna. Upphörandet af ännu gåällande förordningar i ämnet skall owilkorligen medföra en mängd frångel och trafasserier och en allmän dsäkerhet. Man fan aldrig lita på, att ett bref kommer till fin beftämmelfeort, utan att man widtager någon af de ut wägar, fom ännu lemnas den forrefpons derande allmänheten öppna, nemligen att antingen rekommendera samtliga sina bref eller utom medelportot (4 sk. bko) betala otterligare 4 sk. bko, således dubbel por toafgift, för hwarje bref, som man för mera säkerhets winnande, will hafwa på postfarta uppfördt. Och de, som ej fin na sig wid att begagna någon af dessa utwägar, hwilka bäda blifwa kostsamma nog för dem, fom hafwa widsträckt fore respondens, fi nöja sig med att weta si na bref kastade wind för wåg och utfate ta för många möjligheter att spårlöst förswinna. Antaget, att alla postskrifware inom hela Swerige äro nog hederliga karlar, att ej begagna sig af den utwag, som blifwit dem öppnad, att ostraffadt tillegna fig fådana bref, fom ej finnes å karta uppförda, och af hwilka de funna draga fördel, få ar det likwäl ingalunda säkert, att alla bref anlända till fin de stinationsort. De skola ytterligare Pas: sera genom brefbärarnes händer, och Af wen derifrån komma de ej alltid direkte fina egare tillhanda. Ofta lemnas de först åt domestiker; och få äro brefwen utsatta för en mängd faror. Ett och jamma bref frestar mångas penningebe går och nyfikenhet, af hwilka ej alla tor: de wara nog redliga och karaktersfasta, att ej behålla, plundra eller förftöra ett bref, hwars innehåll kunde wara nyttigt att känna eller ega, och hwars lyckliga framkommande kunde för dem sjelfwa eller för deras wänner wara obehagligt och skadligt. SÅ mycket lättare skola fame wetslösa personer hädanefter gifva wika för dylika frestelser, fom de ej gerna funs na öfwerbewisas om fina brott. Om t. er. ett wigtigt bref från annan ort hit fommer, och def egare, fom wet, att ett sådant borde anlända, likwäl ej får det, få fan han ej hädanefter, fom förr, på postkontoret erhålla underrättelse, om hans bref kommit till staden. Många andra olägenheter skulle funna anföras, men wi hafwa redan warit alltför mångordiga och wilja endast, som ett ytterligare er., på postkartornas behöflighet anföra föl jande ur Eskilstuna Allehanda hemtade berättelse, om en tilldragelse, som under nuwarande förhållande lyckligtwis år fållsynt nog, men hwilken, efter poftfartornas borttagande, måste komma att höra till ordningen för dagen. Berättelsen lyder fom följer: En refande anlände tillen småstad der han wisste fig ega bref till mötes. Se nom ett oförutsedt hinder ankom han ej förr ån kartan, hwarå hans bref befanns uppfördt, redan war borttagen. Han ef: terfrågade då å postkontoret, om ej Nå got bref adresseradt till hanom, med po,