Norrländska Korrespondenten – 26 maj 1855, sida 2

Er, att jag hade en siörre middagibjudning i går, och kunde således ej gerna då taga närmare reda på förhållandet; emellertid, och synnerligast fom hon far de, att bennes fon låg för döden — något fom wäl dock ide får tagas få alldeles efter bokstafwen — lät jag få ga henne, att hon funde komma tillbas fa nästa dag, i dag således. Näwäl, nu är det redan afton, och ännu har hon ide hörts af. Hon har en knapv fjerdedels mil hit, hennes fon ligger för döden — fom hon säger —, och dock, hellre än att beswära sig med att gå hit en gäng till, låter hon det gå fom det fon. — Ja, sådana erempel skulle jag kunna anföra hundradetals. — Wid dessa ord rätade Sir Howard upp hufwudet med ett sjelfbelätet för. bindligt småleende. — Känner ni wålf, hwilka orsaker fom kunnat binda henne mid hemmet? — inföll Pastorn. — Man kan ju tänka sig, att hennes sons tillständ och brist på fremmande biträde hindrat henne från att gå; icke heller är det så lätt för en hwar, att ånyo uppsöka en person, som man wet att man faller beswärlig. Kun