Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1855, sida 2

förra, och derföre likgiltiga för de fer: nare. Den ställningen år emellertid ide deras werk; uteslutandet är ide deras sträfwande. Deras dörr stär alltid öppen; pligten bjuder Er att inträda. Hwems år felet, om Ni starnar wid tröskeln? — Will Ni wäl, min bästa Herre! — fade ädlingen undwikande — dristigt pästå, att de ringares känslor äro lifa fina, fom medlemmarnes af de högre slasserna? — Wisst icke — genmälte pastorn; — men de äro lifa djupa. En oxdrifs ware bar intet deltagande för den, fom sörjer en papgoja eder en fnähund, han finner ju hos dessa hwarfen nytta eller wärde; men förlusten af hans trogne och tjenstaktige, fastän ruggiga hund, stall i hang öga frampressa tårar af tacksamhet och sorg. — Min bäste Martins — sade Sir Howard belåten, som wore han nu på wäg att bewisa fin sars — om de ringas re werkligen äro så känslofulle, huru funna de uthärda den börda af elände, som är deras lott och arf? (Forts.)