Norrländska Korrespondenten – 19 maj 1855, sida 3

afhalla oss fran att införas fin helhet Det wore förmätet att tillägga war Statskyrka en fullkomlighet, fom intet synligt kyrfosamfund på jorden eger eller fan ega, få länge der måste talas vm fynd och drift och bättring. Nej, bältring och förbättring behäöfwer äfven wår kyrka, och derpå arbetas äfwen, med de krafter hon eger alt dertill anwända. Det fan ide med billighet nefad, att mycket blifwit gjordt och ännu göres för afhjelpande af dess fel och brister. Det fan säledes gerna medgifwas, att kyrkans la gar i wissa delar påkalla Ändring och rättelse, i enlighet med förändrade tidaförhållanden och en wåxande fambhållsdilrning; men att hon hyser någon sadan författning, fom fötter en skamfläck på swenska lagftiftningen, såsom en hejdlös penna nyligen framkastat, är en orättvis och förkastlig tillvitelje. Mot kyrkans underwisningdsoch andaktsböcker funna anmärkningar både göras och godkännas, och på deras omarbetande anwändas nu all omsorg och möda; men deraf följer ide, att dessa böcker, såsom wissa ropare påstå, innehålla irrläror och wittomeningar. Sesemans räkenbok är längesedan utmönstrad ur wåra Lärowerk, utan ati man derföre fan påstå, att han rälnade orätt. Så äfwen i det fyrkliga. Eti mindre tjenligt ord kan utbytas mot ett ijenligare, en otydlig mening mot en tyd ligare, ett oetydigt uttryck mot ett klara re; framställningen fon blifwa redigare, innehållet mera kraftfullt och bibliskt; utan att derföre lärobyggnaden undergår nd gon rubbning. Till en sådan fmåningom skcende förbättring lemnar kyrkan gerna sitt bifall och sin medwerkan. Men derutöfwer fan hon ide sträcka fin unde fallenhet för missnöjets klagan; aldraminst derhän, att hon skulle ställa fig till efter rättelsealla dehugskott och meningsbrytningar, som det mångskiftande tidsropet fram fallar. Nu, såsom under Jsraeliternas ofenwandring, höras hår och der oroliga rös ster, fom klaga såsom desse: wår själ wämjar öfwer denna lösa maten. Det war dock öfwer himmelens manna, som desse knorrade, och straffet war ej fjerran. Ty Herreu sande ibland folket brönnande ormar; de bero folket, så att mycket folk i Jsract blef dödt. (4 Mos. 21: 5, 6.) De som i wår tid wåmjas wid det himmelska ordets manna, som fyrkan erbjuder, äro de försäfrade, att ej träffas af en dylik hemsökelse, fom de fnorrande Jsraeliterna? Ja hafwa icke måne ga ibland dem redan deraf blifwit träffade? Fragen dem, fom följt bedragaren till Amerika, för att der sjelfwe bedragas i fina högspända förhoppningar. De måns ga flagojudar, fom af windar och må gor föras derifrån till wåra kuster, äro sorgliga budbärare om nödens, cländets och missträstans brännande ormar, för hwilkas bett så många hjertan der redan swidit, lidit, aflidit. Och äfven i wårt fädernesland lida många af samma plåga, der förförelsen, förwillelsen, :wiflet, tue drägten och ofördragsamheten slingra sig såsom ormar mellan de hjertan, fom borde balla andans cubet genom fridens — ————————————— —ä2ä— — — ——————————— ls-c aA— —— ställa fina inre angelägenbeter i oordning,