clier mindre förhoppningar han hyslle om kundernas soliditet. Han såg i detsamma ut på gatan och det war fom om ban med ens blifwit träffad af en knif, ty han sprang upp och ropade hastigt till sin hustru: — Säg för all del att jag ide är hemma, — och dervå begaf han sig i ett annat rum och smälde dörren igen efter sig. Kleins hustru wisste icke hwad hennes man bade fett på gatan, men hon bar de lärt fig att lyda fin mans wilja. Hon gick också mycket trankil ut i för stugan för att taga emot den anfoms mande, hwem den också kunde wara. Hon säg Ljunge närma sig. Som en, hwars bekymmer allaredan har inneslutit all diktan och traktan i en liten frets af högst bedröfliga föreftålls ningar, så att själens lif kan spåras i smärtan öfwer en bitter erfarenhet och fruktan för nya sorger, sålunda närmar de Ljunge sig nu Kleins hus. Först då han fom till dörren fåg han upp od) märkte Kleins hustru; han blef stående, sköt fin bredskyggade hatt öfwer ögonen och wille efter något dröjsmål ha sagt: — Är inte hr Klein hemma?