Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1855, sida 2

te fram det gamla receptet, som ofta hade hulpit. Han fann det också i fin mycket stora, men alldeles tomma plänbok. Men då han genom glasdörrarne såg folk i Apotheket, blef han stående utans för tills alla hade efterhanden gått fin wäg. Då han ändtligen gic tr, för att mir sa sitt recept, fann han ingen, fom wil: le expediera honom. Med hatten ihans den od) receptet öfver hattskygget blef han stäende stilla, tills någon wille fomma och fråga hwad han önskade. Men det warade länge, mycket långe, och det war icke att undra på, ty man hade länge fett honom, men ständigt sökt undgå honom. Omsider frågade Apothekaren honom twärt: — Nå Ljunge, ni har wäl idag liqvid med er? — Han sammanpressade munnen, som om han wille nedswälja ett wåldsamt utbrott af den häftigaste smärta, och fas de blott: — Nej, men jag har ett recept, min hustru är få eländigt usel. — Ja, få — ja, bör nu på, det der bry wi of inte om; — oc få wände