Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1855, sida 3

Ditt mil det blef, Christina Alessandra, Som offret af din pligt åt nöjet bar. En dotter jag förlorat har, — den andra, Mitt hjertas älsklingsbarn, odödlig är; Åt jorden hon walsignelse bereder, Mig ewig åra: hon sitt ursprung leder Ur ewighetens famn, Och tankefrihet ar dess höga namn. En gång, Christina! en gång skall du wakna Från drömmens falska, tomma gyckelspel, Då skall du bittert flydda tider sakna, Då skall du ångra djupt din lefnads fel: Från fosterlandet fjerran, utan wanner, Du förja fall, att ingen, ingen kanner Ditt hjertas heta qwal, Dem sjelf du skapat dig af eget wal. Då funna ite desfa stolta salar Ersåtta dig den gamla fosterbygd, Ty här dock intet wanligt minne talar Om fadrens ära och om fädrens dygd; Här konstens och naturens solar lysa, Ditt bierta dock i deras glans skall frysa — Och nu farwäl! Du ser Din fader, o Christina! aldrig mer. — Förbi war synen. Stjernehärens leder J ostörd ordning gå sin gång till slut; Oh Cynthia änn fin filfwermantel breder Kring Romas adla former, fom förut; På rutan stod den rad, Christina skriswit, Liksom en inskrift, hwilken ristad blifwit