Min locka oh min ära woro dina. Min dotter war du! sag, hwad ar du nu? Med brottslig hand du slet det helga bandet, Som dig förenade med fosterlandet; Christina — och med det Blodsbandets helgd du afwen sönderslet. Se, när jag fämpade den Helga friden För tankefrihet och för menskorrätt, Jag gladdes, att, när j ag gått bort ur tiden, Det stora werket skulle af min ätt Fullbordas: derför jag med glädje lade På Herrans altar ned hwad bast jag hade: Jag gaf mitt lif med fröjd, Med sanningens och ljusets seger nöjd. Oh Herren lät mitt Abelsoffer brinna; Han tände ljuset uti mörkrets land. Hwad Han har grundat fielf, skall ej förswinna, Hwad Han har tändt, slacks ej af menskohand. Mer ack! den tro för hwilken jag ej twekat Att gå i döden, — den har du fornekat; J brottsligt öfwermod Du sålt din ära och din faders blod.