sina linier och smäckra former tecknade med eldsdrag. Wi sågo att kaptenen, sedan ban förft lyckats stryka klyfwaren oc focken frun: git ut på ändan af bogsprötet. Der war ban wäl för en stund räddad un: dan flammorna; men för honom — hwad war wål detta annat än ett förlängande af dödsqwalens bitterhet? Btarna fortforo att aflägsna sig från det brinnande fartyget, med en graflik tystnad, fom endast afbröts af årornas regelmässiga slag. Jag ansträngde min blid för att i morgondunklet funna urffilja den wåntade lotsen. Till slut hördes förut ett tydligt Hals loh! Jag kände hur af glädje mur lane pande hiertas flag stannade wid detta ljud. Wi beswarade alla ropet, och nu framsköt ur dunklet en lätt swäfwande lotsbät efter hwilken en annan följde tätt i svåren. — Finns menniskor qwar på fartyget? frägade en man, som stod i den försin båtens framstäf. — Kapten Starkey ensam! Han kår vå bogsprötet. Skynden till hans rädd ning. Jag uppreste mig hastigt, och med all den styrka, hwaraf jag war miktig, ropade jag: ö — Hundra Pund åt den som räddar saptenen! — Det är unge hr Mainwarings