— Fort, om edra lif äro eder kära! Bäten tydde. Nrorna follo med fnab. ba, kraftfulla tag. Röt oc; gninor trängde fig nu upp på flera tällen af dacket. Ensam vå det brinnande fartyget siod farten Starkey, och blickade med banden öfwer ögonen omkring fig. Derpa uu tade ban sig öfwer relingen, och ropade till den närmaste båten: — Wi måste ha blifwit sedda frän kusten, och lotsbåtar äro säkert på vår gen ehuru jag ej fer någon. Möter ni någon få bed Honom skynda! Hela detta uppträde, denna lifsfara, denna råddning, denna hjeltemodiga för: saffelse som behöft så många ord, för att bår, ur mitt eget och mina kamraters minne, ofullfomligt skildras, räckte i wvrt: lighen endast nägra få minuter. Aldrig skall iag förgäta det gripande ståtespelet. Wi suto alla med blot:ade hufwuden, med knäpvta händer, bleka och numma. Wara tankar swäfwade mellan den Allsmäktige, som i sin hand har lif och död, och den ädle man, hwars sjätsnärwaro och sjelfupvoffrande pligtz fänsla wi bade att tada för möjligheten af wår räddning. Wi hade ej rott många hundra al jar då lågorna slogo upp uc däcket, och sattade i tågwerket oc) seglen framfrälande ett par ögonblick fartygets alla