Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1855, sida 3

nighet, och trängde fig få hastigt på Antonia att bon få när hade fallit i matt net, om ej en yttersta ansträngning af kaptenens utomordentliga kroppsstyrka hållit henne uppe. — Tillbaka, omanlige, fege usling! — röt kaptenen, uppretad at den fara i hwilfen Antonia nyss swäfwat, och i det ban fattade Dupont wid strupen, yttras de han: — Stanna få långe, der ni år, eller om ni will fe dit. — J detsamma pe fade kaptenen med pistolmynningen på flera hajfenor, fom syntes i det darran: de eldskenet, blott några få alnar från fartyget. — Gossarl — tillade han — fasten öfwerbord enhwar, som ej lyder. — Skall ske, kapten! — war deras bestämda enstämHmiga swar. Denna allwarliga hotelse återställde med ens den wåldsamt upplösta ordnin gen. Qwinnorna och barnen fördes derefter i båten som strart blef fullastad. — Vägg ut! — skrek kaptenen. Ett stri, sprunget ur twenne hjertans djup, ett skri af outsäglig ångest hördes från båten. Senora Arguella och bhenr nes dotter saknade i båten Senor Are guella. — Hål ett, ögonblick! — befallte Starkey, som förstod det jemrande ropet. — Senor Arguella, kom fram! plats för den gamle mannen! Se så, i Guds namn fort åstad. Sparen ej På årorna!