Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1855, sida 3

dem i namn — stanna hos mig. Tre hoppa i hwardera af de bäda stora bär tarna, twå i den lilla Bätarna till fartygets landsida! Nöken oc eldslukten dlefwo emedler tid allt starfare och starkare. De resande störtade upp halfklädda på däcket, i den wildaste oordning. Alla wisste att det fanns utr större parti krut ombord. Samma ögonblick som bätarne lade till wid fartygets styrbordssida, framnörs tade alla karlarna, trängande sig med ursinnig ifwer mellan gråtande qwinnor och barn, samt synbarligen obekymrade om allt annat in fig sjelfwa. De bhöls lo just på att störta fig öfwer relins gen ned i båtarna, då Kapten under: född af de fora handfasta sjömännen, fom han just härtill Hade utvalt, faftar de dem tillbaka. DÖ Halt! — dundrade ban. — Här gäller samma ordning som wid en bee grafning: först barn od) qwinnor och fedan äldre män. Plats för qwinnorna! Just då Senora och Donna Antonia, mera döda än lefwande, skulle nedlyftas i den största af båtarna, uppslog med doft braf en fin eldsflamma genom den sprängda fördäcksluckan. Ett det wil daste strik hördes från de resande, och de brottades med hwarandra för att först hinna till relingen, Dupont twins gade fig fram med en galnings ursin