Norrländska Korrespondenten – 25 april 1855, sida 3

fan, fom hela garnizonens officerarckär diffilerar för? — — Kon tappade den här lilla wackra Plänboken och jag fär be dig wara god oc) genast lemna den åt henne ... hon gick nyss in i drunnshuset. — Med mycket nöje, min bror; — gemälte Hammer i det han tog emot plänbofen; — men hwarföre lemnar du den inte sjelf åt henne? — Jag har inte tid, jag måne gen ost bort. . — Hwad fan är det för sälljkap? — tillsporde Hammar, fom i samma ögonblid fick syn på Slottskanslibetjenterna, hwilka änyo nalkodes Linder; — hwart bår kosan? . . . det måtte wäl inte . — Bära till föder, menar du . . Jo jo men, win bror! ... will du helsa på mig, få är du wälkommen! — Aj för tusan! fi wandra wi all werldens wäg den ene med ben andre, etcetera etcetera — Tack för likpsalmen, bror! .. jag hoppas likwäl snart få fira min uppståndelse ... adjö med dig . ..ut: rätta nu dit ärende oc tig med begrafe ningen! Derefter swängde fig Linder om och styndade med stora steg ur alleen. Hans följeslagare följde honom med ben, fom den flitiga öfningen gjordt outtröttliga. (Forts.)