Norrländska Korrespondenten – 11 april 1855, sida 3

garanterar upvfyllandet af de löften ni giordt mig. Jag är nästan glad är, att saken fätt denna wändning, ty få lättsinnig och tanklös jag tywärr måste erkänna mig wara, så har jag dock känt rysningar i bela min kropp, hwarje gång jag kastat en blick i framtiden och frågat mig: buru skall saken wäl fluta. Jag är således färdig, ätt, På de af er min herre uppställda wilkor, ställa mig till er disvosimon. Sedan jag ännu en gång upprevat mina löften oc wisat bonom att hans eget bästa intresse war att wisa fig få sanningefull som möjligt, anmodade jag bonom att genast wara mig följaftig. Ånnu ett ögonblick tocktes ban iweka, men med ett: jag fommer, följde han mig. Ri begåfwo oss genast till major Elgenstams, der jag ansåg mig böra börs ja mina operationer. Jag umgicks fåls lan i den familjen; sedan iag fåfängt försökt att bringa min gamle wän, majoren, att antaga mitt witsord om min sons uppförande utan widare bewisning, hade jag dragit mig tillbaka. Wid wår ankomst till Elgenstams, funno mi mar joren inbegriven i ett enskildt samtal med Grossbandlaren Rosenling, som i detta samtal, enligt hwad jag sedan ers for, erhöll af majoren afslag vå sitt fris eri till hans dotter Rosaura. (Forts.)