Norrländska Korrespondenten – 31 mars 1855, sida 3

ock då förut hwad elände, som wäntar dem der. Det tillhör hwarje christen och fosterlandswän att upplysa de förwillade och råda dem till undergifwenhet för all mensklig och christlig ordning, icke att ytterligare förwilla dem, oh med detjame ma störta dem i namnlöst elände. Det: ta borde isynnerhet behjertas af dem, fom uppträda såsom ledare och förswarare af fonventiklarne. — Emot 11:te Satsen, gjordes ingen anmärkning. 12:te Satsen. På grund af 2:dra satsen wid: hölls af ordföranden den meningen, att de gamla språken borde wid elementarlårowerken med allwar drifwas, såsom de werksammaste medel att på en gång ut weckla alla själens förmögenheter. Till och med grunder i hebreiskan borde ine hemtas af ynglingar, fom ej hade alltför swagt minne och fattningsgåfwa. Män gen yngling, fom först wid akademien bestämmer sitt vite genus, afskräckes art wålja prestaembetet utaf swårigheten att der börja lära ett fyråf, hwars första grunder han ide känner. J anseende till den mängd af språk och wetenskaper, fom nu fordras af hwarje bildad, borde wäl låsningen af gamla språken inskränkas; men ej få mycket fom nu fordras. Man borde heldre anwända mindre tid på De lefwande. Dem kunde ynglingen, sedan hans själskrafter blifwit, genom studium af de döda, utwecklade, grundligare och på fort tid lära fig. Att öfwerhopa gossen och ynglingen på en gång med flera läroämnen, det stärker ide deras själskraster, utan förslöar dem. Anda målet med elementarunderwisningen är hufwudsakligen — ide att fullproppa hufz wudet med en mängd kunskaper, utan — att bereda det att emottaga och att funna anwända de grundliga funffaper, fom behöfwas i det yrke man wäljer. Sedan diskussionen efter nåra 3:ne timmars förlopp war slutad, anställdes för nästa års sammanträde wal af ocde förande, v. ordförande, sekreterare och suppleant för denne, ifall han blefwe för: hindrad att mid sammanträdet fungera. Nuwarande ordföranden och sekreteraren återwaldes; till v. ordf. waldes herr ref: tor Hammargren och till suppleant herr magister Ocklind. Sammanträdet flutades med en kort bön. stl — Dels igenom enskilda brefwexlingar, dels igenom mundtliga samtal med perfoner, från Finland, har man (säger Umeåbladet) flere gånger warit i tillfälle att inhemta kännedom om de bearbetningar i ryskt intresse och den uppfattning af närwarande krig, fom embetsmännen och prefterna söka bibringa fins ffa folket, fom börjat känna tyngden af det ryska oket och hos hwilket, särdeles inom Österbotten, alltmera uppenbarar fig ett lifligare intresse att blifwa det: samma qwitt. Ett werkligt mästerstycke i denna syftning, kallad:: Ett ord i sinom tid till förmaning, tröst och lär: dom i hänseende fill det nu hotande kriget; skrifwet i början af år 1853 af en Ordets tjenare i Finland, har i des sa dagar händelsewis råkat falla i wåra händer. Striften innehåller 5 afdelningar, dock för att gifwa läsaren ett någorlunda begrepp om bokens syftning, hwilken lårer blifwit kostnadsfritt utdelad till finska allmogen, återgifwa wi här, efter U.-BL, endast en af nämnde afdelningar, under rubrik: gywem strider för of, lydande sålunda: oMSserrev är den rätte krigamannen! Han strider för of; oh Herre är hans Namn (2 Mose B. 15). Hafwe wi icke redan sett det? Hwad! — Hafwe wi icke under det nyp framlidna året fynbarligen fått erfara Guds, wår Jmma nuels, mäktiga, undergörande beslodd? — Sa, huru hotande fånde ide fiender na tidigt, wid wårens första ankomst, tin förfärligt stora och utmärkt wäl ru ftade frigsflotta, — den bästa Norden sett, anförd af en i krigets bragder redan grånad hjelte. Och huru skrytsamma wo ro icke de werldskunniga orden, som just wid dess afsändande wexlades wid den ryktbara reformebanfetten i London? — Huru stort utlofwade ide den engelfte Öfweramiralen, Charles Napier, att ins om några timmar förstöra de starkaste fästningswerf wid finska kuster? — IL an! — hwad hände? — Han fom, han flög till wåra stränder med fin wäldiga Armada. Der låg han hela sommaren lång, pejlande wåra farwatten, betraktande blott på långt Håll wåra fästmningsmurar, wågande endast här och der emot de min: dre fästen ett och annat obetydligt an fall, — eller utsändande fin flygande e skader längst upp i norden, till att sköfla några wärnlösa städers hamnar och uppe lagsplatser. Ändtligen, efter en flere mår nader lång owerksam kampanj, fom fo stat hans land få många millioner, drog han fig wid winterns annalkande åter tillbaka; — sedan han, till ringa ära och båtnad, en dast med tillhjelp af franska landstigningstrupper, eröfrat och förstört det fattiga Ålands halffärdiga, af en jeme förelsewis ringa hop, tappert förswarade fästen. Hwaraf fom det fig nu, att den fer gerwane sjöhjelten, med få utomordents liga tillgångar och med en få utwald flotta, på mer än ett halft år dot få föga eller intet förmådde åstadkomma, — till det stolta Albions harm och till hela werldens förundran? — Huru kunde ett jättelift företag medföra få oansenliga följder? eller, om wi få nyttja den forne tida skaldens ord: Swi sulle bergen hafwande gå, för att föda den ringar ste rätta ? All werlden måste le och förundra fig deröfwer, och kan icke utreda denna gata. Men wi utrope med det lofsjungande Jsrael: Det är skedt af Herranom, och är ett under för wara ögon. Ps. 118. Ty Herren är den rätte frigemannen: Herre är hans namn. Här funnos själar, äfwen i i detta fattiga, undangömda land, fom förtröstade på härskarornas Gud, och hwilka i fann tro på Jesum Christum anropade den himmelske Fadren om hägn och beskydd emot de hotande fienderna. Och ft, den allsmäktige Guden, han lefde än, och ENE nn ARAi SEE EO ER SST ERS IS ka lyckades att winna ert deltagande mottog det wäntade brefwet från min