han hörde sina arma barns bön: Han, allena, dämpade det stolta wildjurets mod, tyglade dess wrede och tillintetgjorde dess hot. Jcke of, Herre! icke vf; utan Dino Namne wir: äran för din wid och fanning. (Ps. 115) Du, Herre, har sjelf stridt för oss; ja, Du har talat ett ord till wåra stolta fienders fara, jåsom Du fordom talade till den förs mäme Sanherib (2 Kon. B. 19. Jfr Es sai 37), hwilken med fin tallösa hår hotade det wärnlösa Jerusalem: fter ditt Högs mod är fommet upp till mina öron, ffall Jag sätta dig en ring i dina näso, och ett dett i din mun, och skall föra dig den wägen hem igen, den du Ffommen åt. Så talade och få gjorde Herren då; detsamma talade och gjorde han äfven nu. Ty han år ännu densamme som då, densamme i går och i dag, och desslikes i ewighet. Och såsom han då tröstade fin tjenare Hiskia emot den Assyriska Konungens hot, få har han oc med samma sitt ord tröstat of emot wår måftige fi ende, betygande: Han ffall icke fom ma in i denna staden, och skall ej hel: ler skjnta der en pil in, — och skall ingen skans göra deromkring; utan skall wända den wägen om igen, som han kommen är, — så att han uti denna staden intet kommer, säger Herren (Es. 37). Och hwad Han säger, det gör och fullbordar Han! Ja, Han har all redan gjort det i dessa wåra Hagar. Werlden har fett det och förundrat tig; Guds folk har fett det och prisat hans namn. Han sjelf hafwer stridt för of: hållit wåra stolta mäktiga fiender bund: ne i oförklarlig owerksamhet inför wåra ögon, och åter drifwit dem hem igen. Här har då det Profetiska ordet åter besannats: SHörer, J alle fom ären i fjerran land: Ruster eder, och gifwer dock flyktena; ja, käre ruster eder och gifwer dock flyktena! Besluter ett råd, och der warde intet utaf, talens wid, och det bestående intet; ty här är Immanuel. Ja, Sserveu är den rätte krigsmannen; Herre är Hand nan!