Her, den gudlöshet, de öfwerdrifter i ans deliga rörelser; med ett ord, snart sagdt allt det onda, som wår tid företer. Då principlöshet således är källan till allt detta, så måste den anses för tidernas mörkaste sida. 2:dra Satfen. Enär i föregående sats talas om principlöshet och i denna yrkas på principer eller alls mängiltiga grunder; då dessa wanligen oc åberopas såsom stöd för de många reformförsöf, fom i wår tid förekomma både inom stat och kyrka; få synes det, mente man, wara en motsägelse mellan dessa begge satser. Men denna skenbara motjägelje förswinner, när man befinnar att de begge åberopade principerna mer: ändels äro falska, eller utgå från fåfal: lade subjektiva grunder, eller åsigter; de äro således inga werkliga principer. Wir dare bestämdes, att man wid reformer alltid bör utgå ifrån riltiga principer. men wid tillämpningen deraf bör man, enligt satsen, ej följa dem för strängt. Häremot fela i allmänhet wår tids re ligiösa och politiffe ifrare. Emot den 3:dje Satsen, såsom en naturlig följd af den före gående, gjordes ingen anmärkning. 4:de Satfen ftår i nära famband med de tre föregående. Ehuru kontinuitetslagen icke synes råda wid revolutioner, så äro dock de wåldsamma skakningar, fom de med föra, en följd ide få mycket af händelfernas naturliga gång, fom fastmera af de å ömse sidor handlande personernas mifAR Glömska af denna lag är en rik älla till allt slags swärmeri och till feparatism. — Till följe häraf gillades 5:te Satsen. Såsom warnande erempel i stort, på faran af det förbiseende, som här nämnes, anfördes första fransyska re volutionen, m. fl., och, i smått, feparati stiska oredor inom kyrkan. 6:te Satsen. Religionsfrihet är, i ordets widsträckta mening, rättighet att tro, bekänna och öfwa hwilken religion man behagar. Man fan till följe häraf få sjelf antaga och förmå andra att antaga ide blott hwil: fen religionssekts fom helst, utan oc mur hamedansk, till oc) med hednisk troslära. En sådan rättighet utan all inskränkning fan ide tillåtas i ett wäl ordnadt fam hälle. Ty religion består ide blott i känsla, utan oc i begrepp och kunskap. Dessa tvenne äro medel att rikta och leda den förra. Kyrkan är att betrakta såsom samhällets själ. Liksom menniffo kroppen lider och i förtid upplöses, om han ständigt styres af stridiga känslor, begär och tankar, få fan ej heller en stat i längden bestå med flera mer eller min: dre allmänt rådande, sinsemellan ftridande religioner eller trosbekännelser. Jbland andra wådliga följder of en sådan fri het äro dessa: att ingen religionsunderwisning får meddelas i skolor, och att oupphörliga partistrider uppstå. Af få dana födas i längden icke, såsom mången inbillar sig religiöst lif, utan död. — Mången menar med samwetsfrihet rättighet att ide blott tro och hand: la efter den religion, i hwilken man är uppfödd, utan och att offentligen defänna, lära och, om möjligt, utbreda dens samma i det christna samhälle, der man