DDCS —L—— 475 5777 Le 11747144 1 (kommo de fram till gästgifwaregården. Embetsmannen kom ati titta ut genom fönstret, och fi! Skjutsbonden höll på att söka gods i den resandes åkdon. Den skjutsande lät det komma till gernings; men då skyndade han ut och gaf karlen ett kok stryk, med tillägg: Jag will och lära dig att läsa Luther rätt. — Detta erinrar om en gammal sannsaga: En herre öfwerraskade neml. sin dräng i stöld och gaf honom husaga derför. Drängen ursäktade fig dermed, att det war hang öde eller bestämmelse att ftjäla, hwarpå herren genmälde: Ja, ock att få strhyk. — En dylik historia förmäler, att en i gerningen öfwerraskad tjuf sade till godsegaren: Jag wisste icke att det war ditt. Och egaren frågade: Du wisste wäl, att det ide war vitt ?! (Sammandrag). I ett affeende pad: far här följande, neml. — En äldre hu st u fick en afton få plötsligt och hårdt håll, att hon genast fåt falla preften. Presten fom och fann henne ide hafwa munhåll för plågor. Wissa omftåndigbeter gjorde dock, att han ide strar meddelade henne det heliga sakramentet, utan gif i en granngård att, på bjudning, spisa afton. Men ehuru han ide heller ämnade återkomma, utan nytt bud, wille han dock stå till tjenst, om det oc wore midt i natten. Jntet bud fom. Några dagar derefter reste presten genom grann skapet, der någre personer berättade, att gumman både före och efter prestens besök warit frisk fom en nötkärna. Befyns nerligt! Men dertill lades, att qwinnan begått en samma dag upptäckt stöld, samt lemnat en del af godset till en sin son, nyssbeskrefne skräddare, att gifwas såsom julklapp åt dennes fästmö. — Till grinnans historia hörer, att hon både inom och utom eget hus flitigt bewistat gudaf: tigheter, möten, der wälsignelser wisst ide slösats på andra menniskor, otrons och förbannelsens barn, samt helfwetets eldbränder. — Wid erkannerlig gudstjenft i orten har Kyrkohandboken antingen blifwit begagnad, eller och efterapad. — Och såsom ett bihangs-erempel, att äfven andra menniskor än feparatifterna i Norr och Westerbotten hylla satsen om owilkorlig aflösning, liksom of? wanbeskrefna hustru påtagligen gjort, ans förer talaren något om en annan hustru, som i ungdomen warit ett s. k. stycke. Denna husiru hade längesedan besöft en gammal enfaldig Comminister, som hade fått anseende af att funna bota finnesjuka; men det halp ide. Hon besökte derefter en annan prest, fom lät henne berätta allt hwad fom kunde höra till yennes åliggande, och detta bestack fi )ufwudsakligen derui, att wår Herre på )enne, fom war ren fom solen, sändt en ådan fjäls-fjufdom, att hon ide wore fär er om fin salighet o. m. d. Presten ann fig dock slutligen ide wid att gifwa senne annan tröst, än med de ord, fom äfölja det bekanta: gack ... neml. Synda icke hädanefter, att dig icke vederfares något wärre. Jcke nöjd ermed gick hon till presten i egen för: amling och berättade hela förhållandet, amt att den och den wål sagt henne få nycken sanning, att hon ej kunde begripa, uru han wisste få mycket om henne i illämpning. Men han gaf mig, fade on, ingen aflösning, och derföre har jag u kommit hit för att få den. brift på bestämd rubrik, och å följande historia ide affer den leamliga patienten, utan en andelig föråsigpäare, må den här anföras: — En ngling i närmaste stad war så sjut f swaghet, hwartill orsaken tillika efanns wara brist på tjenlig föda, att an yrade. Underrättade härom gjorde äkaren sitt till, och presten fogade ans alt om tjenlig kroppsnäring, bägge der rne med god och snar werkan. Men om några dagar berättade Läkaren för 2 —— — — — — — — — — — — PX — —