Norrländska Korrespondenten – 28 mars 1855, sida 3

och hwad jag hade att göra för att uppfylla det. Jag twekade länge, men jag bade gjordt första steget och ffämr deg nu för att träda tillbaka, dessutom war jag ung oc förälskad, och kärleken gaf mig styrka att utföra en dålig hands ling, ja, nällan ett brott. Midt under en improvisation, till hwilken englar skulle hafwa lyssnat med uppmårffam: bet, anslog jag en ackord på mitt ins strument oc) började af alla krafter fpela, i en hel annan tonart, ån den, hwari mästaren börjat. Beethoven ryfte till: sammans och upphörde genaft att spela; jag hörde hur han steg upp, tillstängde fortepianot oc åter gid till sängs. Alt detta skedde utan någon klagan, utan att ett enda ord af missnöje fom öfwer hans läppar. Arme Beethoven! ropade jag. Men huru kunde ni handla få, nien tonkonstnår ? uSmad skall jag swara, min Herre! jag war fär, fom jag nyss nämnde. Hwad jag då gjorde, utan att inse dess hela wigt, skulle jag i dag ej göra, om jag ocksåderigenom kunde blifwa en Cres sus, och jag år mycket fattig. Fag wet ej om Beethoven förstod min affigt, fortfor han, men aldrig rörde han mer om natten fitt piano, få länge han war qwar i Baden, der han för öfrigt ej återsick fin helsa. Flera år förflöto; han lefde obekant i Wien;