benne en ny bostad. D:ålefter tändes eli på byggnaden, som neddrann. EFfter sålunda slutadt wärf, woro alla sardeles belåtna, och det beslöts att gif wa den i deras ögon goda gerningen offentlighet. Man utsåg derföre deputerade art framföra detaljerna öfver händelsen till ingen mindre, än sjelfwa Hans Maj:t Kejjaren, af hwilkens ädelmod de anade få belöning. Deputationen gick till S:t Petersburg. Emellertid hade ryktet om dådet spridt fig och hunnit tilk dåwarande guvernö rens i Wiborgs län (A. Namfalj) öron. Han tillkallar chefen för militären, och De rådgöra om bästa fättet att i tysthet fängsla de förwillade. Några kompagnier soldater och fos fader afmarschera nattetid, och på ohfa wågar, till bestämd mötesplats, dertill war utsedd en inom Salmis socken belägen större äng, och omsluta denna med en jägarekedja. Samtidigt begifwa sig guvernörerne, cheferne och landtstaten di refte till en af de större byarne, hwarest de, för den der församlade allmogen uttala fin önskan, att få mangrannt fom möjligt dagen derpå infinna fig på den omtakade ängen. Allmogen jakade bhärtill. Men för att ej förorfoka trängfel eller oreda, föreslogs sockenboerna först bö ra samlas wid kyrkan, der äfwen guvernören wille infinna sig, för att derifrån tillsammans afgå till ängen. Äfwen hårtill jafade allmogen. Dagen derpå före sam ade fig allmogen temligen mangrannt wid korkan, och hwarifrån alla, med que vernören och cheferna i spetsen. aftåga till platjen, der guvernören framställer fin önskan att fe alla hufwudmännerna får stilot samlade på den plats, fom för dem utwifas. Som det war fråga om belö ning, fällare sig största delen af allmogen på anwist ställe, då uppå ett tecken af guvernören, soldater och kossacker, fli kasom genom ett trollslag, framstörta och emringa ven förwanade bondhopen. Alla blefwo, med händerna bafbundna, afförs pa till Wiborg, der undersökning genast börjades. Den till Kejsaren afgångna deputationen fängslades i Petersburg. Ransakningen blef kort och domen genast werkställd. Anförarne för bondhopen jemte deras hustrur och barn, till hundradetal, affördes till Siberien. Nägra savadroner kossacker beordrades till socknen, der de fingo hälla jagt efter allmogen, och piffa alla fom antråffades, utan undantag, qwinnor, gubbar och barn. Detta war kossackerna ett både wålkommet och härligt tidsfördrif. Si lunda förfor Hans Kejserliga Ryska Ma jestät för att upplysa de förwillade. Kos tad-apoftlarne, life lössläppta blodhundar, sparade ej heller att utdela fautihudts-upplysningen till den grad, att långt flera uppgåfwo andan under de ras flag, än fom blifvit till Siberien afjända. Annu efter tjugufyra år sedan ofwannämnde händelse passerade, har befolfningen inom socknen ide uppnått sitt förra antal; ett bewis på hurusom kejsarens hämnd härjade längt wärre ån den afic atiska koleran. Med frikostighet lät kejjaren draga före sorg om den efterlefwande Neilichska fa miljen, och, förutom hustruns pension, fingo döt:rarna 1000 rubel silfwer i hems gift. (N.qp.) (Jnfores på bewittnad begäran och betaldt.) Snickaregesällen Olof Gustafsson, som