Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1855, sida 3

fessorn wid Upsala Akademie, L. A. An: jou, är kallad till den genom Reuterdahls befordran lediga taburetten. J afscende på dessa befordringar läses i Sw. Tidn. för den 12 dennes följande, fom oc fyr ned, wäl motiverade omdöme. Dattadt biskop Neutherdahl warit me va tillgifwen de hårdnade äsigterna ifyrs fa, stat och skola, än wi för wår del ffutte hafwa önskat och ansett nyttigt wara, är det dock intet twifwel, att han med stor förmåga, rätträdighet och nit skött sitt höga embete, samt derigenom motswarat så wäl det förtroende, som Nonungen sannolikt på grund af dessa egenskaper till honom hyst, fom det Han warit nog lycklig, att till någon del på grund af de asigter, wi förut omnämt, ega af fina embetsbröder, kyrfans mån. Lunds stift erhåller i sin nye biskop en utmärft man, ditftallad af stiftets temligen enhälliga önskan, en nitisk, alltför nitisk, förswarare af det beftaende i fta: ten, af den reglementerade kristendomen och af den föraldrade skolan. Statsrådet Anjon är 52 år gammal, har warit lärare i Upsala fatedral-ffola, blef 1845 teologie professor, har utgifwit skrifter i kyrkohistorien och anses af dem honom känna wara en lärd, sätskiar och stilla man. Om hans politiska tän kesätt, om hans åsigter i undevrwisningdfrågan förljudes ingenting. Wi anse, för wår del, det endast som undantag kunna och böra ifragakomma, att till statens högsta förtroendcembeten kallas en såsom statsman i det allmänna alldeles opänd man. Hand förmåga och hans duglighet bero wisserligen ide på allmän kännedom derom, enär de funna wara stora, utan att hafva fatt tillfälle att göra jig bemärkta; men nog är det ett folk af wigt att weta nagot om den, som inför Kon ngen skall föredraga fyr: fans, skolans och fattigwardens årenden, samt för öfrigt deltaga i de stora och wigtiga yttre och inre politiska frågor, fom röra wårt land. Med itgiltighet får icke walet af en sådan man betraktas, men Det obekanta är swaärt att med del tagande följa. Om det wisserligen år wida bättre att wara okänd än ökänd, så är dock allrabäst att wara känd. Äfven en annan anmärkning wilja wi bifoga. Sakkunskap är tvivel: sutan af den förnämsta wigt wid ett itatårådsembete, och det är klart att i alt hwad fom rörer kyrkans angelägenheter bör en prest företrädeswis hafwa tunskap. Men dessa äro ide detta departements enda årens den: fattigwärden, helsowärden och ffor lan tillhöra ingendera prestembetet uteflutande; hwarjemte det icke lärer kunna be stridas, att man i å) nämnda höga em betet bör frigöra fig från de ensidiga band, hwarmed fyrkan få gerna i alla tider welat omsluta sina män och hwilka få lyckas att bryta. Härtill kommer, att allt slags disciplin inom wår nuwarande kyrka är få slapp, konsistorierna få fielj rädiga, skolan så orådig, att det fordras en mägtig hand att upprätthälla ordning och aktning för författningar. Det är ide alltid afgjordt att mån, duglige här ( REON VT SS AO NOV —