Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1855, sida 2

Men soldaten wid dörren hindrade mig; jag sökte att befria mig från hos nou; dock förgäfwes. Med godhet för reställde han mig att jag skulle göra mig olycklig, om jag öfwerfölle honom på hans post; det lyckades också hans goda ord att öfwertala mig till stillbet, och i högsta grad nedslagen, begaf jag mig åter till mitt rum, der jag genom fenstret med en blick utåt öfwertygade mig om att wålnaden redan långt för detta war förjwunnen. Förbannande mitt missöde nedsjönk jag i er stol, döle jande mitt ansigte uti mina händer. andra dagen infann fig hos mig Carl Elgenstam, fedan han ide utan möda förmått utwärka sig tillstånd att beföfa mig, och erhållit det med wilfor, att vifiten ej fick räda mer än en bhalfiim: