leb:ädet bat föorseräng, dessetom förtroife lan i hjerial, derta gifwer vd en betyde lig tillöårningi hastigheten. N. styrer fos san till en närbelägen liten insjö, der han wissie att wid stranden båtar plägade ligga; kunde han blott upphinna dem, trodde han sig förmodligen kunna undgå sina förföljare, eller åtminstone återhemta sina krafter; han fer båtarna, ännu nå gra ögonblics ansträngning och han är der. Twenne båtar finnas, men — bår Da äro med jernkedjor faftgjorda, han blickar omlring sig efter sina bida olydsåkamraters bistånd, finner dem ej, gör ån: nu est försök art få någon båt lös — omöjligt — och utmattad nedsjunker han bredwid båten. J nästa ögonblick äro dämonerna mid hans sida. Dsesse be sluta att bära honom upp till bålet, och hundrade armar skynda att fatta tag i honom, då en röjt warnar dem att ej med händerna taga på honom, ty äfwen detta kunde wara bigäsbringande; uti sin ifwer gifwes ej häruppå akt, utan de närstående fatta tag för att upplofta honom, men ännu har N. så mycken ftyrka war, att han omfattar ett bredwid werande tråd, och derifrån funna hang pl ågoandar, caftadt allt rydande och flis tande, ej få honom lös. DÅ framffyndar en med yra beväpnad bonde, och med ett hugg följer han armen från kroppen. Under wildt skrän föres han bort, ty brännas skall han, det är beslutadt. Under wägen uppstär dock bland hopen ordwerling om sättet att föra honom, och röster påminna om faran att widröra honom, Han nedkastas alltså, och en förslagen bonde gifwer det rådet, att uppå störar framföra honom; beflut och handling woro nu ett; spetsade störar ä ro redan färdiga. Tjogtals dylika spjut insticas i den olyckliges kropp. Med denna menniskotrofke högt upphöjd öfwer bärarnes hufwud, på det man skulle få njuta af synen, föres den olycklige nu i triumf, under hurrarop och skrål, blan dadt med den döendes jemmer, fram till bålet, hwari han, under tusende främmors jubel, i åsyn af maka och barn, störtades. — Flammorna flögo tillsammans öfwer den olyocklige och han war ej mer. (Forts.) AA ———-——Ä? A