Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1855, sida 3

man skulle besluta; om han önskade att jag skulle betala, då det ej war wärdt för mig att neka, eller om han i når der täcktes sjelf fullgöra fin förbindelse. — Ått spela, att förlora penningar, det är emellertid tywärr, något, fom dagligen sker och knappast wäcker nägon uppmärksamhet; men att, som du, föka genom falskt spel förbät:ra sin tur, det är lågt. Jag fåg det wäl — det will säga jag fåg försöket och prisade din oskicklighet, fom åtminstone skänkte mig den trösten, att du ej war wand wid sådane skändligheter. En så wanärande beskyllning bragte mig i wrede; jag förswarade mig på det lifligaste — jag wisste mig aldrig hafwa besölt någon spelklubb i all min tid. — Det cristerar, sade jag, full af harm och smårta, sedan nägon tid en förskräcklig komplott för att förderfwa mig; jag är ett olyckligt offer för afffys wärda sillställningar od intriger. Kapten Stormhandske skakade på huf:. wudet och fade: — Du ar ej herre öfwer dig sjelf, jag inser det: i detta ögonblick skusle mina råd wara onyttiga. Jag lemnar dig derföre, men tro ej att du fan fom ma mig att tro, att mina goda ögon bedragit mig. (Forts.)