jaade blickar omkring mig, en af mina befanta fram till mia, fattade min band och lyckönskade mig art wara frisk och helbregda. — Och bwarföre skulle jag ej wara frisk, frägade jag. Jag har ej warit utsatt för någon fara; mig weterligt åts minstone. — Werkligen! Man sade mig likwäl att Erellensen D:s wagn fört öfwer dig, och tillade till och med, att det ena hju: let gått öfwer ditt bröst. Wilhelm Stjernfelt, din famrat, meddelade mig olyckshändelsen, fom han fade fig med egna ögon åsett. — Jag skulle warit honom fördunden, om han då wisat mig den wåne tjensten att ej endast nöja jig med att fe, utan äfwen tagit hand om mig i min olycka. Emellertid fer du sjelf, att om jag ocfå blifwit öfwerkörd, det skett med den följd att jag blifvit aldeles oska-. dad. Bestört git jag emellertid hem: Min fömn började blifwa orolig. I drömmen fåg jag allehanda fantagmagorier, i hwilfa min gengångare afltid fpelade hufwudrolen; jag fåg mig för: dubblad, ja tres fyra-a femdubblad; än war det twå bufwuden på en kropp, ån åter twa kroppar till ett hufwud o. s. w.; jag förlorade aptiten, jag mag rade af stenbarligen, och war på wägen att blifva ett skelett. Det gladde mig, ty ju mer olik jag kunde blifwa mig