Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1855, sida 2

mycket som en enda sandwich; hör ni, ingenting på min räkning. hör ni. — Skall ste, — swarade kyparen med ett ironiskt leende, men om Löjte nanten skulle ändra tankar få får jag mer ån gerna till löjtnantens tienft. Wi aflägsnade of bäda förstämda. — Bäste Carl, — fade jag på återse wägen, hwad tänker du om detta. — Sannerligen jag wethwadjag skall tro, swarade han; men det skulle nästan wara en oerhörd förställning af dig. Ehuru jag säledes ingenting begriper af allt detta, ehuru skenet år fullfoms ligt emot dig, få fan jag ej ändå förs må mig att tänka få illa om dig, att tilltro dig ett få skurkaktigt uppförande. Wi skiljdes åt fom wänner, och han lofwade mig att framställa safen i sitt bästa ljus för sina systrar. Det började nu blifva en fir ide hos mig att uppråda min wålnad, om bwars ganska materiella tillwaro jag nyss emottagit de alldra fänbaraste bewis. Jag började besöka alla offentliga ställen; jag dref omkring på gator OM torg, men allt med famma ringa framgång, under det min osynlige olyckskamrat Lit mig förnimma sin eristens och fin werf: samhet på tusende andra fått, utom det enda, att wisa sig lekamligen för mia. Så fom en dag under det jag pros merade i Humlegården, kastande fper