Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1855, sida 3

Och att det cj kunde wara löjtnat Con rad R. .... borde jag genast, utan hans motsägelse, hafwa förstätt deraf, att han ej förmodligen försummat att helsa på fin fästmös syster, ywilket tif wäl den ifrägawarande personen gjorde. Rosaura hade hittills stum afhört fyr sterns beskyllningar; wid afhörandet af det sista rodnade hon och kastade på mig en frägande blick, i hwilken lag nägot så förebrående, att jag i stället att wända mig direkte till Amelie, skyndade att fatta Rosauras hand och föra den till mina läppar. — Rosaura, — ropade jag, —känner du mig så litet, att du tror det jag fule le tillåta mig något få owärdigt. Nej, äfwen om jag, hwilket likwäl hittills aldrig egt rum, emedan jag år en har tare af starfa dryckers missbruk, warit i en fåran belägenhet, skulle likwäl aldrig en dylik handling fallit mig in. Jag hoppas att jag ej skall behöfwa På allwar förswara mig mot en fådan beffyllning, och att just det dubbel: opassande i bwad fröken Amelie observerade, är mitt största förswar, od det ojäsaktigaste bewis på att någon likhet bedragit hen. ne. — Nå wäl då, — swarade Ames lie, i det hon rodnade starkt, — wi få wäl då antaga att jag tagit wilse; es mellertid war lilbeten frapperande. — Med dessa ord lemnade hon rummet.