Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1855, sida 3

wid der och det tillfället ike fade hwad han mente eller icke mente hwad han fa de. — Hwem wågar twifla på omedelbac ra uppenbarelser äfwen nu för tiden? O! du stora öfwerwetenhet och — förwvetens het! En högt 1 norden född och uppfödd ung bonde här på orten företog fig, under det kyrkofolket oförmodadt, men af giltiga skäl, måfte wänta på fammanringning, att i socknestugukammaren för fina wänner, ibland hwilka, såsom man wet, stundom infinner fig någon alldeles otro gen eller och blott halftrogne, fom tillifa märka ord, föreläsa ett eller annat fapitel ur Nya Testamentet. Lofligt och wackert war wisst det. Men då der förekom något ord eller någon mening fom ej smakade, fade mannen till de fina: Detta angår ide oss; det är icke heller Guds eller Luthers ord, utan ditsatt af andra. (Sammandrag.) En annan ifrån nor den till en församling här i länet an kommen person, fit stanna qwar en läng: re tid, emedan han war en skiclig och snäll arbetare. Wäl upptäcktes att han war läsare, hwilfet man dock ej så noga brydde sig om, utan heldre ansåg det för något godt, så länge mannen höll sig stilla och ordentlig. Men snart slog han sig i sällskap med en bofaktig skrymtare, fom äfwen tyckte om hwad en ffjutåbonde få naivt kallade courage-watten. De började derföre gå i flere gårdar, för att, den enc såsom mästare och den andre får som lärling, förklara Luthers postilla och der förekommande bibelspråk, om nätter na, då det emot sömnen blef en fordran och praris att icke allenast dricka kaffe, utan äfwen kask, dock icke med bränwin, såsom för de gudsmännerna för simpelt, utan med ädlare och starkare waror, fwil: fas spritkraft äfwen werkade under på följande dagar. Enprest fallade främlingen till sig, för att lämpligen utröna låferiförhållandet, undrande på dennes gäfwa och förmåga samt säkerhet att förklara. Åh! blef swaret, det gör jag fom watten; ty få snart jag öppnar munnen, få kommer den helige ande. Presten bad honom då om hjelp wid rätta meningen af diverse bibeljpråf. Wattenförklaringen flödade, med undran tillifa, att prefterna ide förstodo flift. Men innan leken lyftades, föllo fjädrarne sålunda: Zag fer nog att det är bäst bekänna, att den helige ande just icke alltid star mig bi. (Nb. Talaren anmärker på ett ställe, att han wäl äfwen hugger på en och anz nan ung prests skog, fast ide på de när warandes.) — Följande insända artifel i UpfalaBiet synes förtjent att äfven här ine tagas: Den nya Tjufiwa-Balten. Bland Rikets Ständers wigtiga beslut och åtgärder wid sednaste Rifösdag, är förslaget om en ny Straff-Lag för brott emot fjunde budet, ingalunda af minfta betydenhet. — Förslaget skall redan war ra granskadt af Högsta Domstolen, och EEE Se ERA —